Vilken vecka!

Det började förra måndagen med att datorn vägrade öppna sig. Den hade helt enkelt gett upp. På kvällen fick vi hjälp av ett proffs på datorer, som Tomas känner. Han var jättehygglig och kom och hjälpte oss hela måndagskvällen efter att han hade slutat sitt ordinarie jobb. Tur i oturen var ju att vi hade köpt en ny dator och ändå planerat att byta över till den om ett par veckor. Så vi fick ta det lite tidigare istället. Det gick tack och lov att föra över alla filer till den nya datorn. Fast det tog nästan hela veckan, med många sena nätter och så en hel del som krånglade. Bland annat skrivaren som inte gillade senaste Windows-versionen.

På lördagsmorgonen blev jag magsjuk, och på kvällen när jag lagom hade börjat känna mig aningen bättre, så satte Anton en morotsbit i halsen. Jag kan lova att jag kom snabbt upp ur sängen! Det var en riktig adrenalinkick. Han hostade och hostade och det blev bara värre och värre trots alla våra försök att få ut den. Till sist kunde han knappt andas längre. Det bara väste och han kunde inte prata heller. Så vi ringde SOS och de kom med ambulansen så fort de kunde och hämtade med honom till sjukhuset. Jag satt kvar hemma och hade mest av allt lust att lägga mig och storgråta, men det hade ju bara gjort Filip ännu mer orolig. Istället bet jag ihop, la jag mig på golvet och la pussel med Filip. Magsjukan satt fortfarande i, så jag orkade inte så mycket annat.

Tomas sa att det bara tog 4 minuter för ambulansen att åka till sjukhuset. För oss tar det minst en kvart om man åker lagligt, så fort gick det! Som TUR var så åkte biten ner av sig själv. Först trodde de att den nog hade åkt ner i lungan och täppt för en av de större luftrören där, men eftersom den försvann av sig själv, måste den ha suttit i matstrupen. Vi var alla mycket tacksamma för den fantastiska service och hjälpsamhet vi blev bemötta av. Och så duktiga ambulanspersonalen var med Anton! Han var rädd, men de var så trygga. Vi är också framförallt djupt tacksamma att det aldrig behövde bli något annat än en bra historia av Antons ambulansfärd...

Nu trodde man att det skulle räcka med det, men icke! På söndagsmorgonen kände jag att jag var alldeles stel i ryggen. Jag har alltid haft dålig rygg, bland annat på grund av en mindre scolios och lite annat som inte är som det ska med ryggen. Sängläget samt kräkningarna dagen innan var inte det bästa för den. Jag kände att det var dags att gå upp och röra på mig. Så skulle jag byta blöja på Filip i badrummet och böjde mig ner för att ta tag i hans byxor - då högg det till något fruktansvärt i ryggen! Det var som om ett knivhugg och jag bara skrek rätt ut. Fastnade halvvägs på huk och visste inte hur jag ens skulle ta mig ner på golvet. När jag till sist lyckats lägga mig ner på sidan på badrumsgolvet med Tomas hjälp, kunde jag inte låta bli att skratta. Det var så patetiskt på något sätt, allt på en gång och det tog aldrig slut! Till sist lyckades jag krypa ut ur badrummet på alla fyra. En halvtimme senare började Anton förstås att kräkas och det var hans tur att bli magsjuk...

Nu har jag i alla fall kommit upp igen och det känns ganska OK att stå och ligga, men jag är rätt matt efter magsjukan och all värk. Min mamma tyckte i söndags att jag skulle ta det lugnt nu i veckan, sjukskriva mig några dagar och ligga och vila. Ha, ha, säger jag! Det kan man ju bara drömma om när man har småbarn, varav ett som bara är två år gammalt, samt nystartat eget företag. Har knappast hunnit arbeta upp någon SGI (sjukpenningsgrundande inkomst) att tala om än, och dessutom har man väl oftast 2-3 karensdagar än en som egen företagare. Hur som helst, både barnen och jag börjar bli ganska pigga igen. Vi har ju tack och lov Tomas som tar hand om det tyngre arbetet här hemma med barnlyft och matlagning, så kan jag ägna mig åt bokföring, mail och annat. Nu hoppas vi på en lugnare vecka, den här veckan!

Nya supertunna Hoppediz!

Igår anlände första sändningen av de nya, supertunna vävda Hoppediz-bärsjalarna. Ni ser en ny, tunn 4,6 m Hoppediz i mitten på bilden, mellan en Sino och en vanlig 4,6 m Hoppediz som jämförelse. De är verkligen riktigt tunna! Inte lika någon annan av de korskypertvävda sjalarna som jag har känt på. Tråden i tyget är ungefär lika tunn som vanlig sytråd, tyget är rätt tätt vävt och ordentligt stretchigt. Eftersom den är vävd i korskypert har den den där extra smidigheten och avlastningen som det är svårt att få med ett annat vävsätt.

Känslan när man tar på den är len, mjuk och sval, ungefär som när man stryker med handen över ett riktigt fint, slätt och mjukt lakan. Fast betydligt stretchigare i tyget än lakansväv!

Här ser ni en närbild, med den tunna Hoppediz till vänster och den vanliga Hoppediz till höger. Klicka på bilden så får du upp den större, och då kan du se tjockleken i trådarna i tyget bättre.

Nu i första början kommer den att finnas i två längder, 4,6 m och 5,4 m samt fem färger: Kairo, Delhi, Montreal, Dublin och Panama. Priset är inte riktigt satt än, men det kommer att hamna ungefär på samma pris som den vanliga Hoppedizen ligger på idag. De nya tunna sjalarna levereras också med ficka fram och likadan knytinstruktion som de andra.

För alla som vill beställa kan jag säga att det kommer inte att dröja länge innan de ligger ute i vår butik. Och de som kommer på showroomet på Hälsingehöjden nu på fredag den 16 maj kan både klämma på och prova dem!

Lyckat showroom på Hälsingehöjden 7!

Det kändes verkligen toppenbra med vårt första showroom på Hälsingehöjden i Stockholm! I fredags hade vi premiär där och kommer numera att vara där varje vecka på fredagar.

Det känns SÅÅ bra och kul! Det blev fullbokat bara på några dagar, och alla som kom - var som alltid - trevliga och hade så fina barn eller magar med sig. Jag tycker det är så roligt att få hjälpa till och visa bärsjalar. Och det känns också väldigt roligt att dela lokal med Marika på Looma (som tillverkar Sino och Ringo) och få träffa henne varje vecka. Härligt att träffa en kollega och prata bärsjalar med.

Vi som säljer bärsjalar har rätt bra kontakt med varandra på internet och telefon, men det är extra roligt att träffas i verkligheten. Det kan bli lite ensamt ibland att vara egen företagare, och då är det toppen att kunna träffa en kollega och få inspirera varandra.

Nu drömmer jag förstås om en riktig bärsjalsbutik i Stockholm, som har öppet varje dag och där det finns alla tänkbara sorter av bärsjalar och bärselar som finns. Det är målet, men det dröjer väl några år innan vi är där...

Just nu gläds jag för fullt åt det här första steget på vägen, som passar perfekt i vår verksamhet för tillfället!

Ni är förstås alla välkomna att komma dit och prova både sjalar och selar av hjärtans lust! Mer om tid, plats och tidsbokning kan du läsa på www.babydesign.se

Långt uppehåll - men nu kommer våren!

Det blev ett långt uppehåll i bloggen. Vintern har varit tung för oss med mycket sjukdomar. Först var barnen sjuka större delen av november i kräksjukor och förkylningar. I slutet av november föll min pappa och bröt lårbenshalsen. Eftersom han har haft en stroke tidigare - han fick det då jag väntade Anton - så tog det lång tid för honom att läka ihop. Han opererades direkt och låg sedan på sjukhus i 9 veckor. Så förutom att natta våra egna barn på kvällarna blev det till att åka och natta även min mamma (de bor 10 min bilväg från oss) och hälsa på pappa på sjukhuset på kvällarna. Det var tungt på flera sätt, eftersom min mamma inte klarar sig själv helt och hållet och min pappa var otroligt dyster och trodde att han aldrig skulle bli så frisk att han skulle kunna komma hem igen.

Vi var i alla fall tacksamma för att under den tiden som pappa var på sjukhus, höll sig barnen helt friska. Har väl aldrig hänt förr en hel december och januari! Men när pappa väl kom hem från sjukhuset, så kände barnen visst på sig att det var fritt fram och nästan direkt blev de sjuka båda två, i örininflammationer och febersjukor och förkylningar. Till sist blev jag och Tomas också sjuka, men vi höll oss faktiskt ganska länge. Vi har precis nätt och jämnt orkat med vårens mässor i Karlstad och Göteborg. Det har varit roligt, men vi har inte haft så mycket reservkrafter att ta av.

Mitt i alltihopa har jag varit tacksam att jag tog steget fullt ut och blev egen företagare på heltid. Inte för att jag har hunnit med företaget alls så mycket som jag hade önskat den här vintern, men samtidigt har jag haft möjlighet att ägna mig åt mina föräldrar på ett helt annat sätt än vad jag skulle om jag hade varit anställd på mitt gamla jobb. Då hade vi verkligen inte orkat med. Nu får vi dras med en dålig ekonomi, men vi har livskvalitet istället och det är mycket värt!

Nu kommer i alla fall våren och jag tycker det är så underbart! Ljust på morgonen och ljust på kvällen och till sist börjar jag också känna mig pigg! Även om det känns aningen konstigt att det är så tidigt, så är det härligt också med all grönska och blommorna på fruktträden som redan har slagit ut här hos oss.