Vilken mässa!

Vilka veckor det har varit! Nu har vi i familjen börjat vakna till liv igen. Efter en massa förberedelser, mycket stress och litet nattsömn stod vi till sist där på Underbara barn-mässan i Älvsjö i fredags med ganska mycket premiär-nervositet i magen! Och sedan kom folket som en störtflod... Det var roligt att se skillnaden mot när vi stod på samma mässa för tre år sedan. Då visste knappt någon vad en bärsjal var för något, och än mindre hur man knöt den. Intresset var väldigt stort redan då, men det var inte många som köpte någon bärsjal. Nu kom folk till vår monter, tittade och det kändes liksom i luften att många tänkte: "Jaha, Babydesign, ja de säljer ju bärsjalar, det skulle jag ju titta på!" Och så svängde de in till oss. Jag kan säga att det gjorde både mig och min man stolta och glada. Att vi har hjälpt till att åstadkomma något på de här tre åren!

Jag måste också rikta ett varmt tack till vår fantastiska monterpersonal. Vilka guldtjejer och -killar! Trevliga, duktiga, kunniga, engagerade, hjälpsamma, ja allt vad man kan önska sig! Utan att vara för påflugna. Stor kram på er alla!

Vi har fått viss uppmärksamhet i pressen också för vår egen bärsjal i ekologisk bomull (se Babydesigns Eco-wrap) som vi lanserade på mässan. Många positiva kommentarer från de kunder som provade den och en hel del beställningar. Det värmde förstås i hjärtat, för det är ju alltid så med en egen skapelse att det är lite nervöst att se om folk kommer att tycka om den. Man vet ju aldrig! Men nu känner vi att vi har fått bekräftat att vi är på rätt väg med den också.

Så sammanfattningsvis så var det helt klart värt det hela, även om vi just nu känner oss ungefär som vi har blivit överkörda av ett tåg och nog inte kommer att bli människor förrän om en vecka igen :) Yngste sonen, Filip, blev till råga på allt ordentligt förkyld med feber i söndags, så både det plus att han har varit bortlämnad till farmor & farfar i fem dagar under mässan, har gjort att han har suttit som klister på mig hela veckan sedan han kom hem. Det var ju förstås en massa som skulle ha gjorts den här veckan efter mässan, som då har fått ligga. Men det är ju lite mysigt också att inte ha annat val än att ta hand om den lille pysen. Det var väl det han räknade ut!

..till att resa sig och slåss för en bättre jord, där konflikter kan lösas med ord...

Imorse tog jag fram en gammal skiva som jag säkert inte lyssnat på sedan 15 år. Det var "Milla's Mirakel", som kom samma år som jag gick ut gymnasiet. En av mina favoritskivor då. Det roliga var att när jag nu gick där och städade och lyssnade på musiken och texten, slogs jag av hur bra jag fortfarande tyckte att den var! Under de 20 år som har gått sedan jag gick ut skolan (ja, det var 1987) så har jag hunnit vara med om så mycket. Texterna i alla dessa sånger har nu fått ett nytt perspektiv. När jag lyssnade på den sista sången, "slutna cirklar" satte jag mig ner och grät.

"Det finns människor man känner för,
vänskap som aldrig nånsin dör.
Händelser som man minns,
och mycket som bara finns.
Det finns trygghet man värnar om,
stunder då ögon ser sig om
efter händer man trycker hårt,
när allting känns tungt och svårt.
Öden som vävs ihop.
Droppar som samlas, fyller livets stop.
Möten som styr ens liv på ett sätt,
som ingen kan förutspå.

Cirklar måste slutas av oss som kan
utöva den konstart som är evigt sann.
Kärlek mellan kvinna och hennes man.
Och en tro på att människan är god.
Och ett hopp om att aldrig sakna mod
till att resa sig och slåss för en bättre jord,
där konflikter kan lösas med ord.

Det finns nån som betyder allt,
en bild man bär med sig överallt.
En famn som man längtar till,
när livslustens hjul står still.
Öden som vävs ihop.
Droppar som samlas, fyller livets stop.
Möten som styr ens liv på ett sätt,
som ingen kan förutspå.

Cirklar måste slutas av oss som kan
utöva den konstart som är evigt sann.
Kärlek mellan kvinna och hennes man.
Och en tro på att människan är god.
Och ett hopp om att aldrig sakna mod
till att resa sig och slåss för en bättre jord,
där konflikter kan lösas med ord."

Livet är större och svårare och mer fantastiskt än jag trodde när jag var 20 år. Jag har också fått vetskapen om att jag klarar av mycket mer än jag trodde jag skulle göra i den åldern. Livet går inte under och vi går vidare trots allt. Och trots de fruktansvärda krig som har brutit ut sedan dess och de rent personliga ödeläggande olösta konflikter som finns i min närhet, så vet jag också med mig att det finns hopp. Det långa kriget i nordirland har efter drygt 30 år börjat gå mot sitt slut. Och även i de värsta konflikterna i min egen närhet, har jag också börjat skönja ett ljus och hopp om bättre tider. Så tack och lov känner jag ännu starkare nu än då, att jag vill leva med:

en tro på att människan är god.
Och ett hopp om att aldrig sakna mod
till att resa sig och slåss för en bättre jord,
där konflikter kan lösas med ord."

Egen företagare på heltid!

Så har det äntligen blivit av!

Jag har drömt om att bli egen företagare i många år. För fyra år sedan bestämde jag mig för att starta ett företag och sälja bärsjalar. Det var ursprungligen tänkt att bara bli ett övningsföretag. Sedan skulle jag syssla med något annat. Men jag såg behovet av att få ut bärsjalar på den svenska marknaden, och det i kombination med mitt intresse för både barn och tyger, gjorde att det här kändes som helt rätt att prova på det här till att börja med.

I drygt fyra år har jag drivit företaget vid sidan av annat arbete och mammaledighet. Och nu äntligen har "övningsföretaget" blivit ett heltidsföretag! Det är mycket tack vare all uppskattning vi har fått från våra kunder och kursdeltagare som det här har blivit av. Det har varit så roligt att jag bara har fått mersmak hela tiden. Så ett stort och varmt tack till alla er föräldrar och andra som har varit i kontakt med oss under åren! Vi är så glada att vi har fått träffa er!

Färdigdeklarerat!

Då var jag äntligen färdig med deklarationen för det här året! Min vana trogen lämnade jag in den i sista stund, strax efter klockan tio igår kväll.

Förra veckan fick jag lite panik, när jag insåg att jag antagligen inte skulle hinna. Det är inte så lätt att få till det när man har två små barn att ta hand om samtidigt. Mycket som ska göras i företaget går mer eller mindre bra att göra med barnen omkring, som avbryter hela tiden. Men deklarationen - nej, det fungerar inte! Då måste jag få sitta i lugn och ro och koncentrera mig. Så min man har fått rycka in och ta pappaledigt en vecka. Och jag har suttit med näsan i papprena hela tiden och fått tänka färdigt mina tankegångar utan att bli avbruten. Härligt! Visst är det underbart med barn, kombinationen barn-deklaration är inte optimal.

Stora pojken brukar i och för sig gå på dagis, men nu har han fått ordentlig pollenallergi och måste vara hemma. Ironiskt nog går han på ett Ur-och-skur-dagis, där de är ute nästan hela dagarna. Vi har tyckt att det har varit jättebra, och han har älskat att vara ute. Men nu måste vi nog tyvärr omvärdera det hela. Idén är fortfarande bra och hela dagiset med personal och barn är så jättefint! Men om nu Anton mår dåligt av att vara ute nästan halva året är det inte så lyckat ändå. Tyvärr. Så det blir nog till att byta dagis ändå även om det känns lite ledsamt.

Nu ska jag fortsätta med nästa projekt: lokal företagsmässa för kvinnliga företagare här i Västerås. Så ut och packa släpvagnen full med sjalar och annat trevligt! Vi får flytta in i mässlokalen först ikväll, och imorgon kl. 10 startar det. Det ska bli roligt! Mer om mässan finns att läsa på www.taplats.se

Första inlägget!

Det känns lite skrämmande första gången att lägga ut mina tankar så här i cyber-rymden. Men det är väl, som så mycket annat, en vanesak. Första gången tycker man att något kanske känns oöverstigligt skrämmande och svårt. Och så tar man mod till sig och gör det till sist och efteråt undrar man: "Vad var jag så rädd för? Det hände ju inget speciellt alls!" Eller "Nu känns ju allt mycket bättre! Varför har jag inte gjort det här tidigare?"

Ibland är det som att man tror att himlen ska falla in eller världen gå under om man gör vissa saker. Men med åren har erfarenheten lärt mig att just de här sakerna är det som är viktigast att ta itu med och göra. Och sedan känns det nästan alltid bättre.

En sak jag har velat ända sedan jag var liten, var att skriva en bok med alla mina tankar och funderingar om världen och livet. Jag har alltid filosoferat och funderat mycket om varför vi är här och hur man kan leva på bästa sätt. Det har inte alltid varit lätt. Ibland kan det vara en tung börda att ifrågasätta och fundera.

Sedan jag fick barn har mycket av det tunga försvunnit och i samvaron med dem känner jag helt enkelt att livet har en glädje och mening, så självklart att jag inte behöver tänka utan kan bara vara. Det är den största gåvan jag har fått här i livet och jag är så otroligt tacksam för dem!