Vilken vecka!

Det började förra måndagen med att datorn vägrade öppna sig. Den hade helt enkelt gett upp. På kvällen fick vi hjälp av ett proffs på datorer, som Tomas känner. Han var jättehygglig och kom och hjälpte oss hela måndagskvällen efter att han hade slutat sitt ordinarie jobb. Tur i oturen var ju att vi hade köpt en ny dator och ändå planerat att byta över till den om ett par veckor. Så vi fick ta det lite tidigare istället. Det gick tack och lov att föra över alla filer till den nya datorn. Fast det tog nästan hela veckan, med många sena nätter och så en hel del som krånglade. Bland annat skrivaren som inte gillade senaste Windows-versionen.

På lördagsmorgonen blev jag magsjuk, och på kvällen när jag lagom hade börjat känna mig aningen bättre, så satte Anton en morotsbit i halsen. Jag kan lova att jag kom snabbt upp ur sängen! Det var en riktig adrenalinkick. Han hostade och hostade och det blev bara värre och värre trots alla våra försök att få ut den. Till sist kunde han knappt andas längre. Det bara väste och han kunde inte prata heller. Så vi ringde SOS och de kom med ambulansen så fort de kunde och hämtade med honom till sjukhuset. Jag satt kvar hemma och hade mest av allt lust att lägga mig och storgråta, men det hade ju bara gjort Filip ännu mer orolig. Istället bet jag ihop, la jag mig på golvet och la pussel med Filip. Magsjukan satt fortfarande i, så jag orkade inte så mycket annat.

Tomas sa att det bara tog 4 minuter för ambulansen att åka till sjukhuset. För oss tar det minst en kvart om man åker lagligt, så fort gick det! Som TUR var så åkte biten ner av sig själv. Först trodde de att den nog hade åkt ner i lungan och täppt för en av de större luftrören där, men eftersom den försvann av sig själv, måste den ha suttit i matstrupen. Vi var alla mycket tacksamma för den fantastiska service och hjälpsamhet vi blev bemötta av. Och så duktiga ambulanspersonalen var med Anton! Han var rädd, men de var så trygga. Vi är också framförallt djupt tacksamma att det aldrig behövde bli något annat än en bra historia av Antons ambulansfärd...

Nu trodde man att det skulle räcka med det, men icke! På söndagsmorgonen kände jag att jag var alldeles stel i ryggen. Jag har alltid haft dålig rygg, bland annat på grund av en mindre scolios och lite annat som inte är som det ska med ryggen. Sängläget samt kräkningarna dagen innan var inte det bästa för den. Jag kände att det var dags att gå upp och röra på mig. Så skulle jag byta blöja på Filip i badrummet och böjde mig ner för att ta tag i hans byxor - då högg det till något fruktansvärt i ryggen! Det var som om ett knivhugg och jag bara skrek rätt ut. Fastnade halvvägs på huk och visste inte hur jag ens skulle ta mig ner på golvet. När jag till sist lyckats lägga mig ner på sidan på badrumsgolvet med Tomas hjälp, kunde jag inte låta bli att skratta. Det var så patetiskt på något sätt, allt på en gång och det tog aldrig slut! Till sist lyckades jag krypa ut ur badrummet på alla fyra. En halvtimme senare började Anton förstås att kräkas och det var hans tur att bli magsjuk...

Nu har jag i alla fall kommit upp igen och det känns ganska OK att stå och ligga, men jag är rätt matt efter magsjukan och all värk. Min mamma tyckte i söndags att jag skulle ta det lugnt nu i veckan, sjukskriva mig några dagar och ligga och vila. Ha, ha, säger jag! Det kan man ju bara drömma om när man har småbarn, varav ett som bara är två år gammalt, samt nystartat eget företag. Har knappast hunnit arbeta upp någon SGI (sjukpenningsgrundande inkomst) att tala om än, och dessutom har man väl oftast 2-3 karensdagar än en som egen företagare. Hur som helst, både barnen och jag börjar bli ganska pigga igen. Vi har ju tack och lov Tomas som tar hand om det tyngre arbetet här hemma med barnlyft och matlagning, så kan jag ägna mig åt bokföring, mail och annat. Nu hoppas vi på en lugnare vecka, den här veckan!